Jani Toivola: Trots rädsla kan du vara modig

Vinnaren av Helmets litteraturpris 2017 är Jani Toivolas bok Musta tulee isona valkoinen. Fritt översatt: Jag blir vit när jag blir stor. Det är uppenbart att Toivola uppskattar priset.

Boken berättar om Toivolas upplevelser som barn och om hans färd mot vuxenlivet, om att söka sig själv, om framgångar och misslyckanden. I boken görs också en resa till Kenya där Toivolas har släktrötter på faderns sida. Ett bärande tema är mötet mellan människor. Juryn uppskattade speciellt bokens öppenhet, mod och Toivolas förmåga att analysera sina egna erfarenheter.

– Jag känner att det jag strävade efter i boken och en del av mig själv syns i juryns motiveringar.

Toivola grubblar länge över förhållandet mellan mod och ofullkomlighet.

– Det riktiga livet kommer aldrig i ett snyggt paket, där det räcker att vara modig och envis för att få saker att fungera. redan då jag skrev boken insåg jag att rädslan alltid kommer att gå vid min sida, men det tar inte bort det faktum att jag kan vara modig eller se mod i mig själv. Jag gillar mod med sprickor.

Ingen pamflett, utan ett inlägg om mänsklighet

I juryns motiveringar fanns också Toivolas förmåga att lyfta upp den privata erfarenheten till något mera allmänt betydelsefullt. 

– Politisk historia och bilden av politiker är ofta ganska opersonlig, personen tonas ner. Jag funderade på vad som skulle hända med politiken ifall man använde annorlunda ord och ifall människorna mera tog tillvara sin egen person. Det behöver inte innebära att man blottar sig. Men att dela med sig av en privat tanke kan tjäna allmänheten och att skapa jämlikhet. Samtidigt behövs känslighet: när någon annan berättar försöker jag lyssna på riktigt och förstå hans erfarenheter utan att låta dem färgas av mina egna.

Toivola är de grönas riksdagsledamot för andra perioden. Han säger att han övervägde om han alls ville ha politik med i boken.

– Jag tänkte att det kunde bli en barriär mellan läsaren och mig. Politik blir lätt mycket laddat och min strävan var ett inlägg om mänsklighet. Jag ville inte att boken skulle bli en pamflett för de gröna, eller fel sorts politikerporträtt. Jag försökte också få in den mänskliga erfarenheten i politiken, men jag märkte att jag i det fallet var lite skygg.

En bok som kom till under middagsluren

Jani Toivola är ensamförsörjare till ett barn som snart fyller fyra år, så familjesituationen bestämde hur skrivprocessen såg ut. Toivola berättar att hans disciplin utvecklades medan han skrev boken.

– När barnet tog sin middagsslummer på lördagen insåg jag att jag hade ca 1 ½ timme tid att skriva, att jag genast måste sätta mig ner och jobba. Det är svårt för min natur, men jag lärde mig snabbt när tiden för deadline närmade sig. Boken är i huvudsak skriven då barnet har sovit, på dagen eller på kvällen. I slutskedet vaknade jag också på morgonen för att kunna skriva innan barnet vaknade och innan jag skulle gå på jobb. Jag jobbade med manuskriptet tillsammans med en yrkeskunnig förlagsredaktör, det var en fantastisk upplevelse.

Föräldraskapet har bland mycket annat också fört med sig att Toivola nu behandlar sig själv med större ömhet.

– Om man ser på sig själv utan empati blir det svårare att se hur viktiga barnets behov är.

Föräldraskapet har också lett till att Jani Toivolas och hans mor närmat sig varandra. I boken finns ett avsnitt där Toivolas mor ringer till sin son som då bodde i New York. Mor och son har ett svårt men viktigt telefonsamtal om saker som inte tidigare behandlats och om viktiga saker som tystats ned,

– Om man inte pratar med varandra finns det mycket man aldrig lär sig av sin förälder. Hur viktigt skulle det inte vara att jag skulle förstå att min förälder har många olika sidor: en hel människa med en hel berättelse. Nu har jag förstått att det i vår tid är annorlunda att vara förälder än det var på min mors tid. Vi är båda ensamförsörjare och vi har båda på något sätt representerat annorlundaskap. Jag har insett hur mycket man teg om i min barndoms samhälle. Hur kan man prata när man inte ens har lov till det?

Toivolas dotter är så liten att faderskapet snarare blir omruskat av konkreta situationer än av besvärliga diskussioner.

– De svåraste frågorna har inte ännu kommit och jag har inte blivit utmanad på det planet att jag måste överväga om jag vågar prata om allt hon vill prata om. Just nu handlar det mera om att våga gå med barnet när hon söker sig till olika mänskor eller till situationer som är skrämmande eller främmande för mig. Jag har gjort mitt bästa.

Feedback med känsla

Toivola brukar ofta besöka skolor och andra samfund för att prata om de teman som tas upp i boken. Många har uppmanat honom att skriva en bok så att det skulle vara möjligt att återvända till tankarna. Idén om en bok var något som Toivola tänkte ganska länge på. Han säger att han ibland är en drömmare som behöver en konkret knuff för att saker ska ta ett steg framåt. I sitt skrivande kom han i gång då han frågat råd av en erfaren författare.

– Min första konkreta åtgärd var att ta kontakt med Pirkko Saisio som jag kände från förut via mina andra jobb. Hon har en lång karriär bakom sig och en uppfattning om olika förlag. Jag frågade henne om hon kunde ge råd om hur jag skulle välja förlag. På det sättet fick jag någonting att ta tag i, och sedan kom arbetet igång.

Jani Toivolas erfarenhet av skapande processer har hittills kommit från scenen och televisionen. En scenkonstnär får i allmänhet feedback relativt direkt, så det var en förvirrande upplevelse för Toivola att vara tvungen att vänta på reaktion i flera veckor.

– Allt kulminerar den dagen då boken kommer ut. När dagen sedan kommer händer ingenting. Det var en skrämmande och ny upplevelse. Den fick mig att skämmas och att tänka att det kanske var ett misstag att skriva boken. När reaktionerna till slut började komma var mötena verkligen betydelsefulla. Mänskor har delat med sig långa reflexioner om det som boken har väckt i förhållande till egna upplevelser. Nästan all feedback har innehållit känslor. Det har förstärkt mitt motiv att skriva boken. Det viktiga är inte det som skiljer oss åt, utan det som förenar.

Text: Iina Soininen

Bild: Siltala/Laura Malmivaara

Översättning: Susanna Söderholm